I början av 1900-talet hade Fredriksbergs för länge sedan fått ge upp sin status som herresäte för fina adelsfamiljer. När första världskriget kom blev herrgården en knutpunkt för försvarsmakten. Landstormens frivilligmän drog på sig sina historieromantiska trekantshattar (ska man dra ut i krig kan man väl lika gärna se ut som Karl XII?) och anordnade övningar. I en av herrgårdsflygarna öppnade Maria Johansson ett marketenteri som utmärkte sig genom en öppen spis med målade, lite underliga deviser: “Kärleken är evig. Den byter endast om föremål”. Bottenvåningen i själva herrgårdsbyggnaden blev militärförläggning. Om morgnarna kunde sergeant Sjöblom, från Kungl. Smålands husarregemente, höras ropa ut order med en kraftig stämma.

Husarerna på Fredriksberg var en skyddstruppskvadron vars uppgift var att bevaka de tyska besättningsmän som var internerade ombord på minfartyget Albatross, som låg förankrat i Oskarsham. Fartyget hade blivit upptäckt av ryska pansarkryssare vid en minläggning i finska viken och jagats långt in på svenskt vatten. Efter att skutan träffats av 25 ryska granater var kaptenen tvungen att sätta Albatross på grund för att inte sjunka. Enligt neutralitetens lagar var nu fartyget, med sin besättning, tvungen att stanna i Sverige tills dess att kriget tog slut.

Eftersom tyskarna befann sig på två kilometers avstånd från herrgården ansökte husarerna om tillstånd att få hyra en särskild lokal nere i hamnen. De fick under inga omständigheter släppa Albatross landgång ur sikte, och manskapet uppe på Fredriksberg var ständigt på spänn ifall telefonen skulle ringa nere från hamnen.

De 20 månader som förläggningen vara avlöpte utan någon större incident. När stadsingenjör Hugo Ljungquist gjorde sin slutinspektion kunde han emellertid konstatera att kakelungnar och golv slitits hårt inne på herrgården. Och inte undra på det, enligt uppgift ska husarerna tagit in sina hästar i herrgården under riktigt svåra vinterkvällar.