Det unga paret Peter och Maria Cederbaum fick hela Fredriksbergs gods i gåva av Peters styvfar, bergsrådet Peter Christoffer Cederbaum på Helgerums slott, när de gifte sig 1783. Genast satte de igång med bygget av en ny storslagen herrgårdsanläggning i modernaste, Gustavianska snitt. Fast bara två år senare – långt innan bygget var färdigt – gick Peter, 29 år gammal, hastigt bort i lungsot. Vid 27 års ålder, med en son på två år och ett barn till i magen, blev Maria änka. Hon kunde säkert ha hittat en ny man att gifta sig med, hon var ju såväl rik som ung och vacker, men hon valde att förbli änka. Varför? Kanske berodde det på att hon trivdes med att bestämma över sig själv. På 1700-talet fanns det nämligen bara ett enda sätt för en kvinna att bli myndig: att gifta sig och sedan bli änka. Gifte hon om sig förlorade hon åter igen sin rätt till självbestämmande. Förmodligen är det därför som förhållandevis många änkor inom adeln lät bli att gifta om sig under 1600- och 1700-talen. Hörde man däremot till en lägre samhällsklass hade man sällan möjlighet att göra detta val. En ensam bondkvinna hade till exempel mycket svårt att ensam driva ett lantbruk.

Hur som helst förblev Maria ogift och utnyttjade detta till att färdigställa och inreda den storslagna herrgårdsanläggningen på sitt eget sätt. Hon anlitade de bästa dekorationsmålarna som försåg huset med utsökta väggmålningar. Hon beställde möbler från de mest ansedda möbelsnickarna i Stockholm och husgeråd, konstföremål och annat från när och fjärran. Det kostade förstås stora summor och tog lång tid. När det slutligen var klart – efter elva år – vilade Maria inte länge på sina lagrar. Snart satte hon igång med ett nytt husprojekt: Marieholm, det änkesäte dit hon drog sig tillbaka när hon lämnade över godset till sin son Pehr Fredrik. Det skedde när han gifte sig med Maria Granschoug 1809. Pehr Fredriks företagsamma mor fick sedan leva 23 år på sitt änkesäte, eftersom hon nådde den, vid den här tiden, ansenliga åldern 72 år.

När Pehr Fredrik gick bort, bara fem år efter sin mor, fick hans äldsta dotter ärva Fredriksberg. Tillsammans med sin man Johan Fredrik Hultenheim drev hon godset fram till sin död 1864, då hennes näst äldsta dotter, Emilia, tog över tillsammans med sin man Carl Axel Carlesson. I två led är det alltså döttrar som ärver gården – trots att det finns söner att tillgå båda gångerna. Fredriksberg är därmed något av kvinnornas herrgård. Men när det gäller de två senare ägarinnorna är det, i alla fall formellt, deras äkta män som varit ägare till godset, eftersom de var förmyndare för sina fruar. Det är också männen som gått till historien: Hultenheim som en rättskaffens man som var en stark förkämpe för att göra Döderhultsvik till stad, vilket också lyckades under hans tid på herrgården. Carlesson som allmänt otrevlig, fientlig mot stadens borgare och en notorisk äktenskapsbrytare, vilken till slut ”slarvade bort” familjearvet Fredriksberg genom att gå i konkurs och framtvinga en exekutiv auktion.

Denna exekutiva auktion blev dock Oskarshamns smala lycka. Man hade ända sedan Döderhultsvik blivit köping på 1600-talet tvingats betala tomtören till herrgården, eftersom köpingen och sedan staden Oskarshamn legat på dess mark. Nu, 1888, kunde äntligen borgmästaren, som bulvan för staden, ropa in hela godset för 346.000 kr. Detta var troligen den bästa affär Oskarshamns stad hittills gjort. Genom den fick man nämligen 1.600 hektar mark att bygga sin stad på. På köpet fick man dessutom en fantastisk herrgårdsanläggning som man till en början dock verkar ha betraktat mer som en börda än en tillgång.

Herrgårdsbyggnaden fungerade från 1890-talet och fram till 1970-talet som bostad åt de arrendatorer som arrenderade jordbruket på Fredriksberg och under 1:a världskriget var det militärförläggning. Det var egentligen först i slutet av 1940-talet som man började inse vilken skatt man hade i sin ägo. Då började man restaurera huset och använda det till representation och liknande. På 1970-talet blev större delen av huset ett regelrätt museum och det är det fortfarande. Har du inte besökt det ännu, gör det! Har du redan besökt det, gör det igen! Fredriksberg är en verklig kulturskatt där man påtagligt känner historiens vingslag – och vore det inte för Fredriksberg hade vi förmodligen inte haft något Oskarshamn idag.