Båtbyggeri i stor och liten skala har alltid varit typiskt för Oskarshamn. Mest kända är förstås de större varven, där Oskarshamns mekaniska verkstad, senare kallat Oskarshamns varv, blev det största och mest långlivade. På sjöfartsmuseet här intill kan du få veta mer om dessa skeppsvarv. Men lika viktiga som fartygsvarven var för stadens utveckling och stadsbornas försörjning var de enskilda båtbyggarna för gemene mans möjlighet till fiske och rekreation på havet. Det fanns många duktiga båtbyggare i Oskarshamn och dess omgivning som byggde båtar på hel- eller deltid – ofta det senare. Många gånger arbetade de till och från också på skeppsvarven. En av dessa duktiga hantverkare var Tor Larsson, kallad Pewen, som Nils Holgersson här porträtterat när han bygger en allmogebåt i ett skjul på Muddern 1943.

Muddern låg på norra sidan av hamnen och hade bildats genom att stadsfullmäktige 1902 beslutade att området mellan fastlandet och holmarna Jutholmen, Lilla och Stora Långholmen samt Tallholmen skulle fyllas med muddermassor från hamnbassängen. Idag är det ännu mer utfyllt och den stora hamnplanen, där bl.a. Hamnens hus finns och där virke, grus, delar till vindkraftverk och annat läggs upp för att lämna hamnen till lands eller till sjöss, täcker det som en gång var Muddern. Men ännu på 1940-talet var detta ett slags ingenmansland eller allmänning. Här låg småbåtar vid skrangliga bryggor eller uppdragna på stranden och lite mer djupgående segelbåtar var ankrade på redden utanför. Ett kallbadhus byggdes här 1915, som ersättning för det som tidigare låg på Badholmen, men när hamnen så småningom blev allt mer förorenad ville inte många bada här utan sökte sig ut till Ernemarviken och Gunnarsö istället. Badhuset revs därför 1934. Här fanns också under en period ett klapphus som ni ser på bild 3. Annars bestod bebyggelsen bara av sjöbodar och andra skjul – något av dem i alla fall stort nog att använda som båtbyggeri.